Av det nu pågående svenska biståndet till Belarus går ca 35 procent till statliga aktörer, till samarbeten med statliga aktörer, eller till aktörer där staten har ett stort inflytande över verksamheten. Det visar Global Bar Magazines granskning.
Organisationen Östgruppen har vid flera tillfällen kritiserat det svenska biståndet till Belarus som man menar stärker staten. Kritiken har också gällt Raul Wallenberg-Institutet som bland annat producerat en lärobok där Belarus beskrivs som framstående på människorättsområdet. I en debattartikel i Global Bar Magazine i samband med valet krävde Östgruppen att det svenska biståndet regimen i Belarus stoppas.
Men vilket bistånd pratar vi om?
Global Bar Magazines granskning av det svenska biståndet till Belarus visar att ca 35 procent går till aktörer som på olika sätt har kopplingar och kontakter med staten. Det handlar om vattenreningsverk, samarbeten med universitet eller ekonomiska reformer. Av dessa samarbeten är det som går genom Raul Wallenberg-Institutet (RWI) det enskilt största på sammanlagt 48 miljoner kronor.
– Förutom RWI har vi bland annat varit kritiska mot Arbetsförmedlingens projekt som nu ser ut att ha upphört. Bakgrunden till vår kritik har varit att vi sett hur högt uppsatta representanter för belarusiska, statliga aktörer som haft ledande roller i projekten också burit ansvar för brott mot de mänskliga rättigheterna, säger Martin Uggla som är ordförande för Östgruppen.
Drygt 400 miljoner i bistånd
Totalt så uppgår det nu pågående biståndet till ca 429 miljoner kronor för 2020 och fram tills dess att programmen avslutas (se listan längre ned). En del av detta är insatser som pågått flera år, annat är nytillkommet. Om man enbart ser till de medel som kommer att förbrukas under 2020 uppgår dessa till ca 100 miljoner kronor. Förutom dessa medel finns även en del regionala program. Det finns med sannolikhet också en del biståndsinsatser som är hemligstämplade.
Av de samlade, nu pågående insatserna, går den största delen till program inom området demokrati och mänskliga rättigheter (277 miljoner), följt av miljö (98 miljoner) och ekonomisk utveckling (53 miljoner). Av det sammanlagda stödet går 150 miljoner, eller ca 35 procent, till statliga aktörer, eller till sammanhang där statliga aktören på olika sätt får en del av resurserna (i detta inkluderas även universitet), eller är en del av samarbetet. Siffran 35 procent baseras på de anslagna beloppen i sin helhet och de prognoser som hittills funnits. Den nu pågående folkliga resningen kan självklart förändra detta.
Kan man påverka staten?
En fråga som ofta dyker upp när bistånd diskuteras är om man trots allt ändå kan påverka utvecklingen genom att samarbeta med en totalitär, eller auktoritär stat, för att därigenom kanske påverka staten ”innifrån”. Sverige har t ex bedrivit ett omfattande samarbete med statliga aktörer i länder som Tanzania och Kambodja. När samarbetet genomförs av aktörer som t ex FN-organ så är statliga aktörer i hög utsträckning nationella partners. Martin Uggla på Östgruppen är för sin del tveksam till denna typ av samarbete:
– Det är svårt att uttala sig konkret om övriga projekt som finns på listan, utan att veta mer detaljer om dem. Min allmänna bild är dock till exempel att de FN-organ som verkar i Belarus aldrig vågar göra något som irriterar regimen och därför inte heller involverar genuint oberoende NGO:s, eller experter som vågar kritisera missförhållanden i landet. Att arbeta för att minska våldet mot kvinnor är definitivt ett angeläget ämne, men jag är tveksam till om man kan göra det i samarbete med en regim som inte står för jämställdhet. På samma sätt släpps inte miljöorganisationer som är kritiska mot regimens hantering av miljön in i några projekt. Så i bästa fall åstadkommer man en verksamhet som inte är så effektiv som den skulle kunna vara, eftersom verklig effektivitet förutsätter en demokratisk förändring. Just därför bör man prioritera insatser som främjar demokrati och mänskliga rättigheter. I flera fall har vi också sett hur misstänkta människorättsbrottslingar haft aktiva roller i Sida-projekten, vilket det alltid borde råda nolltolerans mot, fortsätter Martin Uggla.
Christina Danielsson är chef för den enhet på Sida som hanterar biståndet till Belarus. Hon bekräftar att de insatser som har nummer 2,3,6,11 samt 12 involverar statliga aktörer. När det gäller stödet till UNFPA (nummer 7 på listan) berättar hon att det förs dialog med statliga aktörer som är relevanta för att stärka jämställdhet i Belarus, men att de inte har en framträdande roll i programmet.
– De insatser vi gör är i linje för Sveriges strategi med Belarus, men självklart följer vi just nu utvecklingen noga och utvärderar vad den betyder för programmet. Något mer än det vill jag i nuläget inte säga, svarar Christina Danielsson.
Inget svar från biståndsministern
Global Bar Magazine har även frågat biståndsminister Peter Eriksson om Sverige planerar Sverige att upphöra med biståndet till aktörer son har kopplingar till regeringen i Belarus. Ministern svarar genom sin sakkunnige följande:
”Av hänsyn till våra partners säkerhet diskuterar vi inte offentligt vilka organisationer eller personer vi samarbetar med, eller planerar att samarbeta med”.
När vi påpekar att de flesta insatser inte är säkerhetsklassade och skickar över listan över samarbeten lovar ministerns pressekreterare att återkomma med ett nytt svar. När detta publicerats har ministern ännu inte svarat.
David Isaksson
Svenskt bistånd till Belarus. Pågående insatser
Detta är den officiella sammanställning som Sida gjort och som Global Bar Magazine grundar sina uträkningar på.
